Jag såg ingenting, ingenting som nu blivit allt.
Jag hörde det inte, ljudet har gjort mig döv.
Det var inte fel på ögonen, blicken har stannat.
Öronen var inte där, de har vänt nu.
Mina läppar kände aldrig längtan, de är dina nu.
Det jag aldrig hade, det jag inte visste fanns.
Allt kom flygande som korken från en nyöppnad champagneflaska och träffade mig där det kändes som mest.
Ditt sätt att se, ditt sätt att känna, det gjorde mig till den jag blev.
Jag var den lilla knoppen på själkens ände, fastspänd och knappt synlig.
Du var solen som kom för at värma, för att lysa och ge liv.
Knoppen slog ut, solen lös, det var höst.
Du gav mig liv, jag var ditt mål.
Din önskan, mitt val.