När man inte ses så ofta längre och när man har fått nya vänner, när man inte längre står på den plats man alltid stått och väntat på bussen. När man kommit ända hit, när man till och med lever i olika städer, är det slutet? Man glider ifrån varandra, det är naturligt, det händer de flesta. Man glömmer bort vad man hade, man minns inte längre hur det känns att vara två. Man delar inte längre samma tankar, man gläds inte åt varandra, inte heller gråter man ihop. Så länge man har varandra behöver man inte oroa sig, men tiden kommer ikapp er och någon inser att ni inte kan hålla ihop livet ut.
Ni släpper taget.
Din kompis träffar nya vänner, medan du blir ensam. Det är svårt att cykla på egen hand efter ett helt liv på stödhjul. Alla trodde att du kunde cykla. Stödhjulen var så små att de knappt syntes, men utan dem skulle du falla. Nu när de är borta är det omöjligt att hålla balansen.
Du ramlar.
Runtom står folk och fnissar, tittar och pekar. Du har ingen som stöder upp dig längre och du önskar att du gjort allt annorlunda. Vissa klarar detta, andra förstår inte vad de just gått miste om, en tredje sitter på sin säng när hon fyller 75 och minns plötsligt hur bra det var när man var liten. Då kanske man önskar att man hållt ett stadigare grepp. När bilderna från förr visar sig tar man telefonen och ringer, något som man borde gjort tidigare. Nu är det för sent.
Livet har gått vidare och det kommer aldrig att bli som förrut.

Det här har inte hänt mig.
Det har inte hänt oss.
Vi lever och kommer alltid att andas samma luft, tänka samma tankar, dra samma slutsattser. 
Jag är du, en produkt av oss två. 
Du är jag, tillsammans ända till himmel blå.
Vi är två. Du och jag. Tillsammans. Föralltid.

Sara+Carro=Typ tvillingsjälar

Jag älskar dig <3