Inte för att jag på något speciellt sätt har sett fram emot kungabrölloppet, inte för att jag trots all bombning från massmedia har tänkt på Daniel och Victoria och inte för att jag har påverkats av allt, rent ut sagt skräp om kungligheter som säljs i affärerna. Jag har alltid haft en positiv bild av kungahuset och tycker absolut att de ska finnas. De är Sveriges ansikte utåt och jag tycker faktiskt att det är lite "sagolikt" att ens land har en kung och en drottning. Visst kan man tycka att de har lite för mycket pengar och att det stundande brölloppet har kostat skattebetalarna lite för mycket, pengar som hade kunnat gå till annat, det kan man inte blunda för. Trots det tycker jag att man ska lägga en viss summa pengar på festligheterna, inte onödigt mycket, men lagom. Jag tänkte inte titta på brölloppet, men hamnade där ändå när min moder satt och kollade. Det var lite roligt att titta på alla fula klänningar, för dem är ju verkligen fula, nästan allihop, men det är en annan historia. Det flöt på och den ena kungligheten efter den andra luffsade fram på den blåa mattan mot Storkyrkan. Några såg ut att vara väldigt vana vid att vara i blickfånget medan andra såg helt bortkommna ut, några såg ut att ha kommit dierkt från en saga och andra som om de kommit från sin egen lilla födelsedagsfest hemma i trädgården. Det var där det började, det var då jag började tycka att allt var väldigt vanligt. Även om det var väldigt kända människor överallt så fanns det ändå en och annan som var helt vanlig och då tänker jag ju förstås på Daniels familj. Tänk att komma från en liten småstad och på bara några år förflyttas från det livet till ett kungligt liv, blir en folkets man och gifta sig med en kronprinsessa. Jag hade tänkt bröllopp, inget mer, bara att Daniel skulle bli Prins Daniel och att hans liv skulle förändras markant. Jag hade inte tänkt på varför de gifte sig, den kungliga välden var liksom för sig själv, de var prinsar och prinsessor, inte som oss. Jag ändrade mig rätt fort. Victoria i sin vita klänning och Daniel med sina svarta, fyrkantiga glasögon. Visst tillhör de en annan division, men det hindrar dem inte från att vara människor. Det finns ögonblick då de bara är människor, då de är precis som alla andra, då de är precis som oss. Jag såg det ögonblicket och det var helt fantastiskt. Egentligen går det inte att beskriva om man inte har sett det, det var små detaljer, det var hålla varandra i handen, ge blickar och små leenden, det var äkta kärlek. Jag hade aldrig tänkt på det på det sättet, att de gifte sig för att de älskade varandra, men när jag såg dem där tillsammans, det är bland det finaste jag har sett, och inte för att det var en prins och en prinsessa som gifte sig, utan att det var två människor som var väldigt kära, att det var två människor precis som vi som lyste av kärlek. Jag tror aldrig jag har sett något liknande förut och det gjorde att rysningar kröp upp längst ryggraden och samtidigt som Daniel blinkade bort en tår föll en nerför min kind. Det trodde jag inte, att ett så pass offficiellt uppträdande kunde ge så starka känslor, men de har lyckats förmedla en så stark känsla även ut till oss som såg vigseln på tv. Prästerna pratade på om deras Gud, det var som ett sus i mina öron, kanske även i brudparets. Det var inte det faktum att de fick lovord av präster och att de stod i en kyrka, det var inte för att en av dem var av kungligt blod eller ens för att det gifte sig som jag fick känslan av äkta kärlek. Det var för att det stor två människor bredvid varandra, hållandes i händerna med blickar som bländade och leenden som berättade den mest gripande kärlekshistoria. Det hade kunnat vara vem som helst, men nu var det en prins och en prinsessa, det är inte annorlunda, det är bara mer givande för alla som ser på.

Jag ger Daniel och Victoria ett stort grattis och önskar dem lycka till, men inte som prins och prinsessa, utan som två människor.