Jag var ute och tog  mig en liten löprunda alldeless nyss, det kändes bra, nästan lätt. I alla fall, när jag kom nerför backen, bland de fina villorna och sprang längst med vattnet till slussen, tittade upp mot den regnmolniga himlen där solen sprack igenom en smula och glänste i Tisken, då insåg jag att det var väldigt fint. Det var som i en saga, helt förtrollande. Det är det som är så underbart med löpning, det är så vackert. Även om regnet öser ner eller man har en halv snöstorm i ansiktet, det är lite det som är charmen. Jag älskar friheten att kunna ge sig ut när, var och på vilket sätt man vill. Det är jag och naturen. Det är som att vi springer ikapp. Och jag blir alltid positivt överraskad av min medlöpare, som alltid hjälper mig igenom även de tuffaste passen. Efteråt satte jag mig på en bänk och såg ut över vattnet, det glänste, och medan andra friskusar tog sig runt den lilla sjön reste jag på mig och joggade hemmåt. Man blir så glad av löpning. Jag är glad nu. Jag äter fruktsallad.