Nu tycker jag att det är på tiden att jag skriver ett helt eget inlägg till min allra trognaste läsare, som jag med den här lilla dikten vill tacka för en hel del saker, bland annat för att du får mig att sätta mig här och skriva lite ibland.
Tack.

Du vet vem du är, och du vet att jag håller dig kär. Du får mig att känna mig som hemma, det som förut var som ett dillemma. Du gör mig stark, du får mig att lätta från jordens mark. Du är som tårtans röda ros, eller som senapen på korv och mos. Du är som strösslet på en glass, och det vill man ha i stora lass. Du är som kolsyran i läsken kall, som alla vackra färger i nyårsknall. Du är som en snöflinga på ljummen tunga, som luften i min egna lunga. När det blir för varmt är du fläkten i en vind, den svalkande blåsten mot min röda kind. Om våren är du solen, gul och fin, och om jag var en ädel fransman hade du varit ett glas med vin. Dina blickar får mig att le, öppna dina ögon så får du också se. Din hand är mjuk och len, när jag ser på dig blir jag med ens lite klen. Dina ögon blå gör mig glad och lycklig som få. Hela du har gjort mig hel, du är snäll, jag har inte fel.
Så tack snälla du med kepsen fram och bak, du har blivit min verkligt undebara sak.
♥