Hur kan man plötsligt märka att kinden blir våt? Det är endast ord, så futtigt, i en mycket slagkraftigare omvärld. Tankar som endast är till för medvetandet, för mitt, eller ditt? Det slår i mitt ansikte som ett magplask i en grumlig sjö. Vad är vekligheten, endast materia? Är det mer än jag ser, eller känner? Om jag inte vet. Berätta. Det som inte finns är vesäntligt. Det är som när mörkret skapar illusioner, eller förvränger det riktiga. Vad är sant? När blev det så? Om du vet. Snälla. Berätta. En urgröpt avokado, det är jag. Jag gillar det inte, besk smak. Men sådant är livet. Medelmåttigt. Och ibland inte annat än ovetande. Samma vilja, samma längtan, samma tårar. Att man känner igen sig gör ont, att veta precis var allting har sin plats. Man minns mer, känner mer, saknar mer. Men vad kan man göra, när världen är frånvarande och dess innehåll följer sin vanliga bana, utanför min?