man drar allt till ett minne

"Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart"

Sonja Aldén

 En oprövad handling i en alltmer van tanke. Jag gillar att tänka på det. Det kallas en dröm.

Nu sitter jag hemma, i mitt eget lilla rum och njuter av att äntligen få andas lite dalsländsk luft igen. Det var sommaren som mötte mig när jag steg av bussen, 20 grader och absolut en "inte-ha-jacka-på-sig-dag". Och vad som är ännu bättre är att det är grönt här, gräset är grönt och träden håller på att slå ut. Blomarterna är också lite mer varierade än de enstaka tussilagosar jag hittills har levt med. Efter mammas lilla tripp till Vietnam har jag blivit ägare till den finaste klänningen jag någonsin ägt, nu väntar jag bara på ett "fint" tillfälle så jag kan ha den på mig. Kanske lägger upp en liten bild vid ett senare tillfälle.

Hyfsat bra dag, med väldigt många händelser. Har mediterat för första gången i mitt liv, men definitivt inte för sista. Det kanske låter konstigt att säga att jag flög bland molnen och såg färger sammansvärmas och att jag bara fylldes med sådant man inte kan påverka, men det var i alla fall det som hände. Det var ganska oväntat, men å andra sidan tror jag att jag är rätt bra på sådana saker, jag är i alla fall bra på att kunna slappna av och låta tankarn irra iväg bäst de vill.

Idag har jag vatit lite kreativ. Efter ca ett år på galgen har min finfina blommiga klänning blivit klar, eller ja, nästan klar iaf. Lite sne och spröd på vissa ställen, men helheten är jag rätt nöjd med faktiskt. Vad jag har lärt mig av detta lilla projekt är nog att följa mönstret lite mer, i alla fall om det är det första "svåra" man syr sen slöjden för x antal år sedan. Det blir nog min lilla vårklänning, den åker i alla fall med hem i påsk! Och påsk, bara en vecka kvar! Det kommer bli så skönt med lov.. sitta på utplatsen och mysa i solen, cykla till nån sjö och doppa tårna och få klappa på min lilla katt. Jag håller ut, och hoppas att de tre kommande dagarna går jättefort!

"The world was on fire 
No one could save me but you. 
Strange what desire will make foolish people do 
I never dreamed that I'd meet somebody like you 
And I never dreamed that I'd lose somebody like you 

No, I don't want to fall in love 

With you"

en liten glimt

"Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag"

"Vad jag bryr mig om nu
är att du kommer nära mig
även om det är försent att älska dig
Vad jag bryr mig om nu
är att från samma säng
lyssna till samma regn"

Håkan Hellström

Fäller alltid en tår när jag lyssnar på denna versen..

PANIIIK!

"Du kan få mig hur lätt som helst

Håller på att leta efter studentklänning, vilket är ett projekt i sig. Hörde att den ska vara vit, det är ju inte ens en färg! Och jag gillar inte o-färger! Kollar på en massa möjliga och omöjliga ställen och inte blir jag nåt klokare. Studenten känns konstig, kanske en aning onödig. Man ska ju ändå fortsätta att plugga som vanligt i höst, bara på ett lite proffsigare ställe. Men hur som helst, jag måste ju ändå hitta en klänning...

jag vill bara säga alla fula ord jag kommer på

Hur kan man plötsligt märka att kinden blir våt? Det är endast ord, så futtigt, i en mycket slagkraftigare omvärld. Tankar som endast är till för medvetandet, för mitt, eller ditt? Det slår i mitt ansikte som ett magplask i en grumlig sjö. Vad är vekligheten, endast materia? Är det mer än jag ser, eller känner? Om jag inte vet. Berätta. Det som inte finns är vesäntligt. Det är som när mörkret skapar illusioner, eller förvränger det riktiga. Vad är sant? När blev det så? Om du vet. Snälla. Berätta. En urgröpt avokado, det är jag. Jag gillar det inte, besk smak. Men sådant är livet. Medelmåttigt. Och ibland inte annat än ovetande. Samma vilja, samma längtan, samma tårar. Att man känner igen sig gör ont, att veta precis var allting har sin plats. Man minns mer, känner mer, saknar mer. Men vad kan man göra, när världen är frånvarande och dess innehåll följer sin vanliga bana, utanför min?

Håkan är en Gud! Tack. Kanske det bara är musik. Men det betyder så mycket mer. Musik är mer. Ibland. Nu. För mig.

Nu tror jag att jag står i alla Göteborgs bostadsköer som är möjliga, till och med i en kristen studentrumskö och till lägenheter i Kungälv. Det känns som om jag är lite sent ute och jag vill inte pendla nästan tre timmar varje dag. I och för sig så kan jag ju bo hos farmor och farfar ibland, för då kan jag ju cykla till skolan, men man vill ju helst ha något eget. Åh vad jag läntar till fisklukt och kalla vindar. Letandet fortsätter!

När man inte ser klart, när allt bara bli suddigt, när ljuset bleknar, vad ska man göra? 

Alla dagar, all tid som man ägnat åt en enda sak, var det förgäves?

Finns det en utväg, ett sätt att fly?

Man vill inte vara kvar, man känner sig vilsen, man sviktar mellan hopp och förtvivlan.

Ska man ge upp?

När hjärtat bultar och man känner sig yr, när hjärnan tvivlar och man känner inget alls, hur vet man då vad som är rätt?

Kanske känner man på sig att det har varit, är, kommer att bli, helt fel.

Det blev inte som man tänkt sig, man var för klar, för snabb, alldeles för upptagen på andra linjen.

Man vill göra allting bra igen, men går det?

Kan man bara lägga det förflutna på hyllan?

Nej, det kan man inte!

Det går inte!

Varför!

Kan du svara på det

Varför?

Jag vill inte sitta här, jag vet att det är fel, det jag håller på med.

Att någon kommer bli sårad, att någon aldrig vill se mig mer, det vet jag.

Men det jag vill, det betyder mycket, det betyder allt.

Mitt hjärta är mitt palats, fönstren står vidöppna och man kan se allt man vill, man ser ända till horisonten.

Men ser man det? Det man letat efter så länge, men aldrig funnit.

Finns det över huvud taget?

Om inte, så är allt bara luft.

Jag är luft.

Du är luft.

När benen inte bär längre, när orken tar slut, när hjärtat stannar.

Jag bryts mitt i tu.

Nu är jag helt slut, efter att ha sprungit runt på kupolen i fem(!) timmar och letat efter något sådär acceptabla trasor. Det som höll mig levande den sista timmen var ett gäng äldre människor som spelade dansband och en äldre dams kommentar när hon letade förbrilt bland reavarorna: "Men, den här var ju inte så ful". Man kunde ju inte låta bli att dra på munnen. Inte nog med det, jag har även hunnit med en städning, så att lägenheten inte ser ut som en soptipp imorgon när jag får besök. Men nu orkar jag knappt lyfta en fena, så jag tror jag sitter här, tills jag orkar resa på mig igen.