Sitter denna tidiga kväll och försöker knopa ihop en novell som just nu ligger i bitar, det är inte alltid så lätt må jag säga. Det är lite som att lägga ett pussel. Nu har jag i alla fall tagit en välförtjänad paus och passar då på att sjunga med i tonerna till Lars Winnerbäcks vackra låtar. Det känns som en bra kväll, regnet faller där ute och jag sitter här inne med orden i beredskap och tanken högt rankad. Jag hoppas att ni också får en bra kväll, det här var allt för den här gången. Inte så mycket kanske, men i bland får man nöja sig med och hitta glädjen i det lilla..

Jag förstår inte riktigt det där med grupparbeten. Visst, det kan vara bra ibland, för att lära sig att samarbeta och att lära sig saker av varandra, men jag förstår faktiskt inte varför man alltid ska jobba i grupp. Jag känner att jag börjar bli lite trött på det. Är det någon slags flockkänsla? Kan man inte ta ett steg själv, är man rädd för att snubbla? Jag vet inte. Jag vet bara att jag tycker att man borde kunna släppa fotfästet för en stund och göra något på egen hand. Jag tror att om de flesta skulle få välja helt fritt mellan att jobba själv eller att jobba två och två så skulle majoriteten, med råge, ta två-och-tvåmetoden. Det här är ju så klart individuellt, men just i det här avseendet önkar jag faktiskt ibland att alla skulle tycka som jag. Det kanske låter lite egoistiskt, men gör jag saker och ting själv är jag säker på att de bli gjorda exakt som jag vill ha dem, och det är ju faktiskt så att om jag är nöjd med ett arbete känns det extra bra om jag gjort det helt på egen hand. Jag vet som sagt inte vad som skapar denna "vara-rädd-för-att-jobba-själv-vågen". Kanske är det rädslan för att bli ensam? Eller är det bara ren lathet? Men troligen är det väl något annat fenomen som jag inte känner till. Jag är i alla fall inte medlem i två-och-tvårörelsen, jag tror att jag kan klara mig själv.

Missförstå mig inte. Jag vill inte vara ensam hela livet, jag bara tycker det känns bättre att, när det gäller arbeten, göra dem på egen hand. Det skulle vara trevlig att få reda på varför så många vill jobba två-och två, för jag kan faktiskt inte förstå det.

Ha en fortsatt trevlig kväll ♥

Tar på mig kavajen och går ut.
Går..
Sätter mig på vägen.
Känner vinden.
Ser på träden.
Sätter mig på en sten.
Upptäcker livet.
Skymtar döden.
Skriver.
Går hem.
Lyssnar på Kent.

Finns Gud? Det är nog en fråga som de flesta av oss har ställt. De som inte har gjort det har troligen tagit för givet att han är påhittad eller att han verkligen existerar. Men kan man verkligen bevisa något av de påståenderna? Nej, det kan man ju så klart inte.

Jag har alltid undrat vad Gud är för någon typ. Jag menar, lever han uppe i himlen? Hur troligt är det på en skala, inte speciellt troligt va? Jesus har jag fått lite kläm på i alla fall. Han var en kille som kunde gå på vattnet och som kunde, på något oförklarligt sätt, väckas från de döda. Jag tror att Jesus har funnits. Det finns Jesusar även idag. Jag tror att Jesus(den övernaturliga) från början hjälpte en gammal dam när hon föll i vattnet. Eftersom Jesus(den övernaturliga) var den enda som kunde simma kändes det självklart för den unga hjälten att hoppa i. Det här hände för mycket, mycket längesedan, som ni nog har räknat ut. Det fanns ingen stöm som det finns nu, inga badrum och inga vetenskapsmän som kunde bevisa att det inte är möjligt för en människa att, men hjälp av endast sina fötter, gå på vattnet. Därför var det ingen som reagerade när historien om mannen som räddade damen utvecklades från en realistisk berättelse till en fullt omöjlig bedrift. Det jag menar är att historien hela tiden trappades upp och förvrängdes, tills den till slut skrevs ner. Jag kan också tycka att det är lite smått konstigt att folk idag tror på att en människa kan gå på djupt vatten, på Jesus(den övernaturligas) tid kan jag förstå att skillnaden på att simma och att gå på vatten kanske inte var så stor, jag klandrar inte dem för det. Däremot att dagens folk tror på en sådan historia, bibeln är en sagobok för vuxna, ingen bok man ska rätta sitt liv efter. Hur skulle det se ut om jag hela tiden satt uppe i ett träd för att jag trodde att enhörningen skulle spettsa mig om jag hoppade ner? Okej, det var kanske en dålig jämförelse, men jag vill bara säga att jag tycker det är konstigt att vuxna människor lever efter en sagobok. Jag säger inte att det är fel, för vem är jag att döma det? Nu är det också så att jag tror inte att alla människor blir religiösa för att de tror att det finns en möjlighet att fötterna blir till gummibåtar, men jag tror nog att jag behåller den anledningen för mig själv, annars skulle jag förstöra en del av mitt projektarbete. Ni får komma och läsa det senare. Det ser jag fram emot.
Gud bevare er.
Tack.

När ditt mål förblir din framtid, när din kamp är för evigt slut, när din lycka inte skriver sin historia. Det är den dagen du sviktar, faller och går ut.
Du kommer aldrig minnas tanken, som förut var din bästa vän.
Du känner inte längre hoppet, ni kommer aldrig ses igen.
Kanske blir du nedstämd, men det är sådant du får ta.
Du gjorde en gång ett val, säg inte att du ångrar dig, du hörde vad Gud sa:

"Livet är en gåva, du är på väg att lämna bort.
Jag råder dig att finna glädjen, den kanske verkar osynlig nu, men kommer att visa sig inom kort.
Att du nu är svag ger dig sedan åter mod, du kommer bli stark min vän och skall ej bada i ditt eget blod.
Jag välsignar dig nu mitt barn för jag måste skynda mig upp ett plan, till en herre med sotigt inre, till den dödsdömda karln.
Jag låter bli ett högtidligt ´amen´, karl här uppe försöker döda sin fru med den katthårsbevuxna kammen."

Även om Gud hade brått, gav han dig ditt livs enda vinstlott.
Ibland är det nog bra att inte lyssna på sitt inre, du kan börja se och höra saker, som du gjorde under sjukdommen du hade när du var mindre.
Du får nu står för dina misstags konsekvenser.
Du har inte längre något val, min kära far.
Har du inte insett än, vad som kommer hända med dig sen?
Minns du den dödsdömda karln?
Gud hade rätt.
Det är du, min kära far.

Vi fick boken i nian, det underbara året, som nu är långt bakom mig. Visst längtar jag tillbaka, det finns fortfarande kvarlevor kvar, en hittade jag nu i min bokhylla. Den underbara diktsamlingen "Kärlek och uppror". Här kommer några väl utvalda dikter. Ta dig en funderare. Varsågod.

"Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången,
aftonen
den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss."
Evert Taube


"Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med det samma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen."
Eeva Kilpi


"Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här!"
Bo Bergman

..har jag och min lilla familj varit på flykt i mellersta Dalarna, det vill säga i siljansbyggden. Det var trevligt, och det konstiga är att det känns som det var mycket trevligare nu, när man ser tillbaka. Det brukar vara så, i alla fall för mig. När man efter några dagar faktiskt förstod hur bra det var, det märker man inte på samma sätt när man är mitt i det. Jag har på något litet sätt längtat till den här dagen, när familja skulle åka hem och jag skule få lite tid bara för mig, men sanningen är den att det bara känns tomt. Jag känner mig faktiskt lite ensam, vilket är en lite ovan känsla och faktiskt inte så speciellt trevlig, men jag har ju i alla fall mina små nallar att krama på. Jag har inte haft många ensama dagar på lovet och det har väl satt sina spår. I dag har jag i alla fall städat lägenheten, skurat golv och allt. Fast min säng är lite benlös, av anledningar jag inte väljer att ta upp. Har suttit ett bra tag och försökt skruva på benen igen. Det gick aldeless prima ända tills sista skruven, det var den som satte käppar i hjulet för mig, den var lite böjd. Trots tappra upprepade försök att med hamaren kunna slå den rak gav jag upp, så nu har jag en trebent säng och min ork är för låg för att skruva av alla skruvar igen, så att jag åtminstone kan få sängen sovbar.
Det kommer sluta med att jag sover på golvet inatt. 



 Puss på alla er som ligger mig varmast om hjärtat och som jag saknar♥

Baby you're all that I want
When you're lyin' here in my arms
I'm findin' it hard to believe
We're in heaven
And love is all that I need
And I found it there in your heart
It isn't too hard to see
We're in heaven

♥

♥
♥

Jag känner att den här sommaren har gått så fort så jag knappt hänger med! Det har hänt saker hela tiden så tiden har lixom bara sprungit iväg. Nu i början på veckan åker vi till Tranemo och hälsar på släkten och blir där några dagar och veckan före skolan börjar bär det av till Falun med familjen. Sedan är det bara ett år kvar i skolan för min del, det känns skönt, men lite sorgligt också. Jag tror att jag tycker om skolan skapligt mycket, jag längtar faktiskt dit redan nu. Men vad ska man göra efter studenten då? Det är svåra beslut, men jag har allt knopat ihop en liten liten plan. Igår kom jag att tänka på varför man firar studenten så mycket som man gör, skolan är ju inte slut, inte för alla. Jag känner inte att det är något speciellt att fira, det är ju bara en etapp som är avklarad, inte hela min skolgång. Nej, firning är nog inte riktigt min grej, jag sätter mig hellre ner under ett träd och tar mig en lång funderare eller åker till Irland och hämtar inspiration. Ska man fira så ska man fira något viktigt, inte bara fira för att man ska. För mig är inte studenten någon stor grej, mer som en passage jag måste ta mig igenom på väg till något större, men det är ju bara min åsikt och vad jag känner, du kanske tycker något annat...