Du är som en duva bland svarta korpar, en näckros i liten sjö.
Som en solros under regniga dagar, en matbutik med liten kö.
Du är en kopp choklad under höstens rand, en svalkande glass på en sommarstrand.
En liten bit gräslök på lax och gräddig fil, en liten båt på Egyptens nil.
Dessa saker bara måste finnas här och du tillhör dem, jag lovar och svär.

...De där otroliga ögonblicken. De där stunderna som bara kan beskrivas som kärlek. Det är de som bygger ett liv, det är de som bygger hennes liv, så som hon vill att det ska vara. Som så många gånger förrut saknas det ord, men de behövs inte längre. Även stumma kan tala. Huvuden böjs åt sidan, ögonlock sluts igen och för första gången på länge känner hon sig hel. Ett "avhugget-på-mitten-äpple" kan aldrig bli helt igen, det är så det funkar. Båda delarna måste alltid sitta ihop och det är den helheten hon vill åt. När hon med hjälp av sin styrka i tårna lyfter sig ett par centimeter och när de långa armarna lindas runt hans nacke, då vet hon, då vet hon att hon funnit sig själv...


Detta är ett litet, litet smakprov på en liten, liten novell. Jag säger inte vad den heter fast jag hemsket gärna vill, men det får väl bli en överaskning till den gången jag skriver in HELA storyn.

Hoppas i alla fall att den verkar lite, lite bra och att ni redan längtar efter att få läsa den spännande början...och fortsättningen... och slutet!

Ha en bra dag!

Kram

                                                              

Det är så overkligt på något sätt.
Det som jag först inte ens visste om och som jag aldrig ens vågade drömma om.
Det som var så långt ifrån mig och som jag kunde stå och bevaka på ett mycket beskedligt avstånd men som jag aldrig fick lova att känna på.
Jag visste att de som var en del av det fanns långt framför mig och skulle alltid vara det. Jag tittade extra noga, tänkte extra länge, var de födda så? Jag såg vilja, styrka och en fruktansvärd förmåga att fokusera medan jag själv stod bredvid och kände vinden mot ansiktet när de flög förbi. Jag undrade hur det skulle vara att bli en av dem, att få den gåvan de blivit tilldelade och att kunna se på allting ur ett annat perspektiv, ett högre perspektiv, ur en starkare och dominantare synvinkel. Men det var ju som sagt bara drömmar, bara tankar som gled lite för långt utanför den ramen jag visst att jag levde i. Jag trodde att jag var den som var bra, men som aldrig skulle bli mer. Jag var den som inte var dålig, inte bland de bästa men som ändå drömde sig bort till det jag aldrig kom åt. Jag var en sådan som inte nöjde mig, jag ville bli mer, jag ville bli stor, jag ville bli en stjärna. 


Vipps sa det och helt plötsligt var hon inte tjejen som stod och tittade på, nu var det alla andra som tittade på henne. Det fanns stunder då hon ångrade allt hon någonsin önskat sig, de stunder som hon bara ville leva som de flesta andra och de stunder då hon grät sig till sömns med elaka tankar i huvudet. Men om hon ser tillbaka nu så ångrar hon ingenting. Allt det hemska kom ur det goda men de bra sakerna tog för stor plats och det onda liksom försvann. Nu vet hon hur det är att vara den med en vilja, styrka och förmågan att fokusera. Nu vet hon att bakom den vackra fasaden ligger tonvis med arbete och man kan inte slippa undan, inte om man vill bli som hon alltid drömt om, inte om man vill bli större, inte som man vill bli en stjärna.


Jag är fortfarande så otroligt glad att jag har fått möjligheten att utveckas och få chansen att leva på det sättet som jag älskar. Jag är så tacksam mot alla som hjälpt mig och det har gått så fort att allt fortfarande känns nytt. Det var inte längesedan jag bara var en bra tjej med bra resultat. Det är jag fortfarande, men nu har jag fått veta att jag kan mer, att jag kan jobba mot det jag vill nå och att jag kan uppnå det.
Jag är så glad att jag har kommit hit och jag vet att jag kommer att komma längre.