Om dagens rubrik: Jag tycker det är konstigt när folk som har en blogg inleder med att skriva "Hej bloggen", som om bloggen var en person, som om den kunde svara lixom, nej nu börjar det gå för långt, skärpning innan ni blir helt manipulerade av "bloggen"..

Sitter och grubblar samtidigt som jag lyssnar på Gyllene Tider och smaskar digestivekex. Mer sommrig musik får man leta efter, Gud vad sommaren kan kännas nära men ändå så långt borta. Nu kom jag plötsligt att tänka på en bok som mamma läste för mig när jag var liten, fast hon läste aldrig klart hela. "Så nära men ändå så långt borta", kanske skulle ta och läsa klart den nån gång, om inte kära Cornelia kommer ilandes med sina böcker som jag skulle få låna, kanske blir det en bokmal av mig nån gång, även om den tanken känns väldigt avlägsen just nu. Sitter också och filosoferar en vecka framåt i tiden, längtar kan man säga ja! Najs kommer det att bli!

Shooo

Nu har mitt hår blivit av en lite annan färg, hmm, rött, kanske, eller lila, mja, nått i den stilen. Dock med lite inslag av BLONT här och där, icke så braa, men bryr man sig om det(!?), det är frågan.

Ingen bild, verkligheten är bättre!

Och förästen, om en vecka är det LOOOV!

När man inte ses så ofta längre och när man har fått nya vänner, när man inte längre står på den plats man alltid stått och väntat på bussen. När man kommit ända hit, när man till och med lever i olika städer, är det slutet? Man glider ifrån varandra, det är naturligt, det händer de flesta. Man glömmer bort vad man hade, man minns inte längre hur det känns att vara två. Man delar inte längre samma tankar, man gläds inte åt varandra, inte heller gråter man ihop. Så länge man har varandra behöver man inte oroa sig, men tiden kommer ikapp er och någon inser att ni inte kan hålla ihop livet ut.
Ni släpper taget.
Din kompis träffar nya vänner, medan du blir ensam. Det är svårt att cykla på egen hand efter ett helt liv på stödhjul. Alla trodde att du kunde cykla. Stödhjulen var så små att de knappt syntes, men utan dem skulle du falla. Nu när de är borta är det omöjligt att hålla balansen.
Du ramlar.
Runtom står folk och fnissar, tittar och pekar. Du har ingen som stöder upp dig längre och du önskar att du gjort allt annorlunda. Vissa klarar detta, andra förstår inte vad de just gått miste om, en tredje sitter på sin säng när hon fyller 75 och minns plötsligt hur bra det var när man var liten. Då kanske man önskar att man hållt ett stadigare grepp. När bilderna från förr visar sig tar man telefonen och ringer, något som man borde gjort tidigare. Nu är det för sent.
Livet har gått vidare och det kommer aldrig att bli som förrut.

Det här har inte hänt mig.
Det har inte hänt oss.
Vi lever och kommer alltid att andas samma luft, tänka samma tankar, dra samma slutsattser. 
Jag är du, en produkt av oss två. 
Du är jag, tillsammans ända till himmel blå.
Vi är två. Du och jag. Tillsammans. Föralltid.

Sara+Carro=Typ tvillingsjälar

Jag älskar dig <3

Sitter just nu och försöker febrilt plugga till franskprov imorn, måste säga att jag kan det hyfsat bra och jag tror att jag nöjer mig med det. Livet blir väl vad man gör det till och jag är säker på att det inte kraschar totalt om man inte lyckas 100% all the time. Man kanske till och med lever längre.. hur som helst så klarar jag mig bra utan fem extra franskaglosor.

Jag lyssnar nu även på Lasse och Lasse, två MYCKET bra musikgörare! Sjukt hur de kan få ihop orden på ett sätt så att meningarna betyder så mycket, lite avis!

 

Jag ser gitarren i butiken

Symbolen för att skolka

Sagan om ett uppror

Drömmen om en högre höjd

Ett sjörövarskepp

som blåser rätt in i Los Angeles

Och stjärnorna som glittrar

Och ingen jävel når mig

  nånsin mera 

- Lars Winnerbäck: Söndermarken



Hej Hopp


Som ni kan skåda på lilla fotot så är mitt hår INTE rött LÄNGRE, vilket jag ogillar och tänker därför ändra på det. Efter två veckor!? Hallå! Dålig hårfärg :(

Jag har nu insett att jag blivit smittad av ett virus som jag nog inte kommer bli frisk ifrån, med andra ord får jag lära mig att leva med sjukdom(m?)en. Min underbara rockande lillebroder har förgiftat min fina smak för musiken. Från något som var lugnt och vackert till något som nu är högljutt och hemskt och det läskiga är att jag har börjat gilla det. Än har jag inte hunnit utforska alla band under genren metal men Iron Maiden skär inte längre i mina öron och HIM(Rickards bidragande del) kan förövrigt vara ett av världens bästa band! UNBELIEVABLE!
Vad håller jag på att bli!?
En svart typ full av nitar!?(Inget ont mot svart och nitar)
En gitarrspelande hårdrassun!?(Inget ont mot gitarrer och hår)
Eller bara en människa med utökat musikintresse!?

Morrs..eller vad säger man: Peace!?.. yoo!?.. Aaahh(skrik) We rock!