Scenen är min
kvällen är kall, det är mörkt och jag knyter händerna hårt i fickan. Fickan som förövrigt tillhör den nyinköpta, gråa kappan med den stora kragen som på ett ledigt sätt omsluter axlarna och som, om man knäpper den sista knappen, sluter in mig i värmen som för tillfället är som bortblåst. De för årstiden tunna strumpbyxorna omsluter knottriga spiror och andetagen omsätts till ånga, som resulterar i små korkskruvar precis vid öronen
-
Har jag bett om det här?
-
blicken vilar på skylten, om det nu finns en sådan. Jag vet inte säkert, för det här är bara en fantasi, en dröm som inte existerar i verkligheten. En illusion som visas på bästa sändningstid. Jag är åskådare, det har jag alltid varit, även om jag samtidigt är författaren. Liv, vad är det meningen att man ska göra? Vad är det meningen att man ska upptäcka, eller glömma?
-
Har jag ens något val?
-
oväntade saker, det är inte mitt område, har aldrig varit. Blir allt bättre om man alltid har kontroll på saker? Om man alltid plannerar, om man alltid är förberedd? Jag vill veta hur det är att inte göra allt jag alltid gör, hur det är att göra det motsatta, hur det är att inte vara jag. Kanske leder det ingenstans, kanske tar det slut innan det riktigt har börjat, kanske är det värt det
-
Varför alltid tveka?
-
med lite avvaktande steg styr jag mot ingången, lägger handen på handtaget(bildligt, för jag tänker mig att det är sådana där dörrar som öppnar sig själv när man närmar sig) och kliver in. Tusen småkryp kalasar i min mage och samtidigt som jag löser upp händerna inser jag att jag faktiskt gjorde det. Att jag faktiskt är här, där jag aldrig trodde att jag skulle befinna mig. Men det viktigaste ligger framför mina fötter, jag får se upp så jag inte tramapar på det
-
Jag tror jag vill vara lycklig
-
om ens bara för en kväll
Kommentarer
Trackback
